| 1 | Ty lagen hafver skuggan af det tillkommande goda, och icke sjelfva varelsen. Årliga måste man offra alltid enahanda offer, och kan icke göra dem fullborda, som det offra; |
| 2 | Annars hade det återvändt offras; efter de, som så offra, hade sedan intet samvet haft af synder, när de hade ena reso varit rene gjorde; |
| 3 | Utan dermed sker en åminnelse på synderna hvart år; |
| 4 | Ty omöjeligit är genom oxablod och bockablod borttaga synder. |
| 5 | Derföre, då han kommer i verldena, säger han: Offer och gåfvor hafver du icke velat; men kroppen hafver du mig beredt. |
| 6 | Bränneoffer och syndoffer behaga dig icke. |
| 7 | Då sade jag: Si, jag kommer; i bokene är skrifvet om mig, att jag skall göra din vilja, o Gud. |
| 8 | Tillförene, då han sade: Offer och gåfvor, bränneoffer och syndoffer hafver du icke velat; icke behaga de dig heller, hvilke efter lagen offras; |
| 9 | Då sade han: Si, jag kommer, till att göra, o Gud, din vilja. Der tager han det första bort, att han det andra insätta skall; |
| 10 | I hvilkom vilja vi helgade ärom ena reso, genom Jesu Christi kropps offer. |
| 11 | Och hvar och en Prest är insatt, att han dageliga skall sköta Gudstjensten, och ofta offra enahanda offer, hvilka aldrig kunna borttaga synder. |
| 12 | Men denne, då han hade offrat ett offer för synderna, det evinnerliga gäller, sitter han på Guds högra hand; |
| 13 | Och väntar nu, tilldess hans ovänner lagde varda, honom till en fotapall. |
| 14 | Ty med ett offer hafver han evinnerliga fullkomnat dem, som helige varda. |
| 15 | Det betygar oss ock den Helge Ande; ty då han tillförene sagt hade: |
| 16 | Det är det Testamentet som jag dem göra vill, efter de dagar, säger Herren: Jag vill gifva min lag i deras hjerta, och i deras sinne vill jag skrifva dem; |
| 17 | Och deras synder och orättfärdighet vill jag icke mer ihågkomma. |
| 18 | Der nu sådana förlåtelse är, der är icke mer offer för synder. |
| 19 | Efter vi nu hafve, käre bröder, frihet till att ingå uti det helga, genom Jesu blod; |
| 20 | Hvilken han oss beredt hafver till en ny och lefvande väg, genom förlåten, det är, genom sitt kött; |
| 21 | Och hafvom en öfversta Prest öfver Guds hus; |
| 22 | Så låt oss framgå med ett sannskyldigt hjerta, uti en fullkomlig tro, bestänkte i hjertan ifrån ett ondt samvet, och tvagne om kroppen med rent vatten. |
| 23 | Och låt oss hålla hoppsens bekännelse ovikliga; ty han är trofast, som det lofvat hafver. |
| 24 | Och låt oss akta på oss inbördes, till att uppväcka till kärlek och goda gerningar; |
| 25 | Icke öfvergifvandes vår församling, såsom somlige för sed hafva; utan förmaner eder inbördes, och det dess mer, att I sen huru dagen nalkas. |
| 26 | Ty om vi sjelfviljande syndom, sedan vi förstått hafve sanningen, då står oss intet offer igen för synderna; |
| 27 | Utan en förskräckelig domsens förbidelse, och eldsens nit, som motståndarena förtära skall. |
| 28 | Ho som bryter Mosi lag, han måste dö utan barmhertighet, efter tu eller tre vittne. |
| 29 | Huru mycket större näpst, menen I, förtjenar den som Guds Son förtrampar, och Testamentsens blod såsom orent aktar, genom hvilket han helgad är, och försmädar nådenes Anda? |
| 30 | Ty vi kännom den som sade: Hämnden är min; jag skall vedergällat, säger Herren; och åter: Herren skall döma sitt folk. |
| 31 | Det är gräseligit falla uti lefvandes Guds händer. |
| 32 | Men kommer ihåg de framledna dagar, i hvilkom I upplyste voren, och stoden en stor törning i bedröfvelsen; |
| 33 | Endels, då I sjelfve, genom hädelse och bedröfvelse, ett vidunder vorden; och endels, då I sällskap haden med dem, som det så går. |
| 34 | Ty I hafven delaktige varit af de bedröfvelser, som af minom bojom gingo, och med fröjd lidit edra ägodelars försköfling, vetandes att I när eder sjelfva bättre och blifvande ägodelar hafven i himmelen. |
| 35 | Så kaster icke nu bort edra tröst, som en stor lön hafver. |
| 36 | Ty tålamodet är eder behof; på det I mågen göra Guds vilja, och få det som lofvadt är. |
| 37 | Ty ännu en liten tid, så kommer den som komma skall, och fördröjer icke. |
| 38 | Men den rättfärdige skall lefva af tron; och hvilken sig undandrager, han skall icke behaga mine själ. |
| 39 | Men vi ärom icke de, som oss undandrage till förtappelse; utan af dem som tro, och frälsa själena. |
