| 1 | Derföre vilje vi låta bestå den lärdom, som lyder på begynnelsen till ett Christeligit lefverne, och taga det före som till fullkomligheten drager; icke på nytt läggande grunden till bättring af döda gerningar, till trona på Gud; |
| 2 | Till döpelsen, till lärdom, till händers påläggning, till de dödas uppståndelse, och till den eviga domen. |
| 3 | Och det vilje vi göra, om Gud annars det tillstäder. |
| 4 | Ty det är omöjeligit att de, som en gång upplyste äro, och smakat hafva den himmelska gåfvan, och delaktige vordne äro af den Helga Anda; |
| 5 | Och smakat hafva det goda Guds ord, och den tillkommande verldenes kraft; |
| 6 | Om de affalla, och på nytt sig sjelfvom korsfästa Guds Son, och för spott hålla; att de skola igen förnyas till bättring. |
| 7 | Ty jorden, som indricker regnet, som ofta kommer på henne, och bär dem beqväma örter som henne bruka, hon får välsignelse af Gudi; |
| 8 | Men den törn och tistel bär, hon är odugelig, och närmast förbannelsen; hvilkens ändalykt är, att hon skall brännas. |
| 9 | Men vi förse oss, I älskelige, till eder det bättre är, och det salighetene närmer är; ändock vi så talom. |
| 10 | Ty Gud är icke orättvis, att han förgäter edra gerning och arbete i kärlekenom, som I bevisat hafven på hans Namn, då I tjenten helgonen, och ännu tjenen. |
| 11 | Men vi begäre, att hvar och en af eder den samma flit bevisar, till att hålla hoppet fast allt intill ändan; |
| 12 | Att I icke tröge blifven, utan deras efterföljare, som genom trona och långmodighet få det arf, som utlofvadt är. |
| 13 | Ty när Gud lofvade Abrahe, då han ingen större hade der han vid svärja kunde, svor han vid sig sjelf, |
| 14 | Och sade: Sannerliga, jag vill välsigna dig, och föröka dig. |
| 15 | Och så, efter han i tålamod förbidde, fick han det som utlofvadt var. |
| 16 | Ty menniskorna svärja vid den der större är än de, och dem emellan blifver en ände på alla trätor, om det stadfäst blifver med en ed. |
| 17 | Men då Gud ville rikeliga bevisa arfvingomen till löftet sins uppsåts fasthet, lade han der en ed uppå; |
| 18 | Att vi genom tu ovikelig ting, i hvilkom omöjeligit är att Gud ljuga skulle, ena starka tröst hafva skullom, vi som dertill flytt hafve, att vi måtte få det hopp som tillbudet är; |
| 19 | Hvilket vi hålle, såsom ett säkert och fast vår själs ankare; det ock ingår intill det som innanför förlåten är; |
| 20 | Dit Förelöparen för oss ingången är, Jesus, en öfverste Prest vorden till evig tid, efter Melchisedeks sätt. |
