| 1 | Jacobus, Guds och Herrans Jesu Christi tjenare: dem tolf slägtom, som äro här och der förskingrade, helso. |
| 2 | Mine bröder, håller det för all glädje, när I fallen i mångahanda frestelse; |
| 3 | Och veter, att edor tros bepröfvelse gör tålamod. |
| 4 | Men låter tålamodet hafva ett fullbordadt verk; på det I skolen vara fullkomna och hele, och intet fel hafva. |
| 5 | Hvar nu någrom ibland eder fattas visdom, han bedje af Gudi, den der gifver enfaldeliga allom, och förviter icke; och han skall honom gifven varda. |
| 6 | Men han bedje i trone, intet tviflandes; ty den der tviflar, han är såsom hafsens våg, som af vädret drifs och föres. |
| 7 | Sådana menniska tänke icke, att hon får något af Herranom. |
| 8 | En man, som tviflar, är ostadig i alla sina vägar. |
| 9 | Men en broder, som ringa är, berömme sig af sin upphöjelse; |
| 10 | Och den som rik är, af sin förnedring; ty såsom blomstret af gräset skall han förgås. |
| 11 | Solen går upp med hetta, och gräset förvissnar, och blomstret faller af, och dess sköna fägring förgås; så skall ock den rike förvissna uti sina vägar. |
| 12 | Salig är den man, som tåleliga lider frestelse; ty då han bepröfvad är, skall han ta lifsens krono, den Gud lofvat hafver dem som honom älska. |
| 13 | Ingen säge, då han frestad varder, att han af Gudi frestad varder; ty Gud frestas icke af ondt, han frestar ock ingen; |
| 14 | Utan hvar och en varder frestad, då han af sin egen begärelse dragen och lockad varder. |
| 15 | Derefter, sedan begärelsen hafver aflat, föder hon synden; men då synden är fullbordad, föder hon döden. |
| 16 | Farer icke ville, mine käre bröder. |
| 17 | All god gåfva, och all fullkomlig gåfva kommer ofvanefter, ifrå ljusens Fader; när hvilkom ingen förvandling är, eller ljus och mörkers omskiftelse. |
| 18 | Han hafver oss födt efter sin vilja, genom sanningenes ord, på det vi skulle vara förstlingen af hans kreatur. |
| 19 | Derföre, mine käre bröder, hvar och en menniska vare snar till att höra, och sen till att tala, och sen till vrede. |
| 20 | Ty mansens vrede gör icke det rätt är för Gudi. |
| 21 | Lägger fördenskull bort alla orenlighet och alla ondsko, och anammer ordet med saktmodighet, som i eder plantadt är, det edra själar kan saliga göra. |
| 22 | Men varer ordets görare, och icke allenast hörare, bedragandes eder sjelfva. |
| 23 | Ty der någor är allenast ordsens hörare, och icke görare, han är lik den man, som sitt lekamliga ansigte skådar i en spegel; |
| 24 | Ty då han sig beskådat hafver, går han derifrån, och förgäter straxt hurudana han var. |
| 25 | Men den der skådar uti frihetenes fullkomliga lag, och blifver deruti, och är icke en glömsker hörare, utan en görare, den samme varder salig uti sin gerning. |
| 26 | Hvar nu någor ibland eder låter sig tycka, att han tjenar Gudi, och icke styrer sina tungo, utan bedrager sitt hjerta, hans Gudstjenst är fåfäng. |
| 27 | Detta är för Gudi och Fadren en ren och obesmittad Gudstjenst, söka faderlös och moderlös barn, och enkor, uti deras bedröfvelse, och behålla sig obesmittad af verldene. |
