| 1 | Josua, Nuns son, sände hemliga ut två spejare ifrå Sittim, och sade dem: Går och beser landet, och Jericho. De gingo åstad, och kommo in uti ene skökos hus, som het Rahab, och der lågo de. |
| 2 | Då vardt Konungenom i Jericho sagdt: Si, i denna nattene äro någre män inkomne ifrån Israels barn, till att bespeja landet. |
| 3 | Då sände Konungen i Jericho till Rahab, och lät säga henne: Få oss ut de män, som till dig i ditt hus komne äro; ty de äro komne till att bespeja allt landet. |
| 4 | Men qvinnan fördolde de två männerna, och sade: Här äro väl två män inkomne till mig; men jag visste icke hvadan de voro. |
| 5 | Och då jag ville låta dörrena igen, då mörkt vardt, gingo de ut, så att jag icke vet hvart de gingo; söker med hast efter dem, I fån dem väl fatt. |
| 6 | Men hon lät dem stiga upp på taket, och öfvertäckte dem med linstjelkar, som hon der på taket utbredt hade. |
| 7 | Men männerna sökte efter dem på den vägen till Jordan, allt intill färjostaden; och porten vardt tilläster straxt de utkomne voro, som efter dem jagade. |
| 8 | Och förra än männerna lade sig till sofva, steg hon upp på taket; |
| 9 | Och sade till dem: Jag vet, att Herren hafver gifvit eder detta landet; ty en förskräckelse för eder är fallen öfver oss, och alle landsens inbyggare äro bäfvande vordne för edor tillkommelse. |
| 10 | Ty vi hafve hört, huru Herren uttorkade vattnet i röda hafvet för eder, då I drogen utur Egypten; och hvad I gjort hafven de två Amoreers Konungar, Sihon och Og, på hinsidon Jordan, huru I gåfven dem tillspillo. |
| 11 | Och sedan vi det hörde, vardt vårt hjerta förtvifladt, och intet mod är mer i någon man för edor tillkommelse; ty Herren edar Gud han är Gud, både uppe i himmelen, och nedre på jordene. |
| 12 | Så svärjer mig nu vid Herran, efter jag hafver gjort barmhertighet med eder, att I ock gören barmhertighet med mins faders hus, och gifver mig ett vårdtecken; |
| 13 | Att I låten lefva min fader, mina moder, mina bröder, och mina systrar, och allt det de hafva; och frälser våra själar ifrå döden. |
| 14 | Männerna sade till henne: Om vi icke göre barmhertighet och trohet med dig, då Herren gifver oss landet, så skall vår själ vara döden skyldig för eder, såframt du icke förråder vårt ärende. |
| 15 | Så släppte hon dem neder med ett tåg genom ett fenster; ty hennes hus var i stadsmurenom; och hon bodde desslikes på murenom. |
| 16 | Och hon sade till dem: Går uppåt berget, att de, som söka efter eder, icke möta eder, och gömmer eder der i tre dagar, så länge de komma igen, som efter eder fara; sedan går edar väg. |
| 17 | Männerna sade till henne: Vi vilje vara denna eden qvitte, som du af oss tagit hafver; |
| 18 | När vi komme i landet, och du icke binder detta rosenröda tåget i fenstret, med hvilko du oss nedersläppt hafver: och hafver församlat till dig i huset din fader, dina moder, dina bröder, och hela dins faders hus; |
| 19 | Och hvilken som går utom dörrena af ditt hus, hans blod vare öfver hans hufvud, och vi oskyldige; men alle de som i dino huse äro, om en hand kommer vid dem, så skall deras blod vara öfver vårt hufvud. |
| 20 | Och om du något af denna vår ärende utröjer, så vilje vi vara den eden qvitte, som du af oss tagit hafver. |
| 21 | Hon sade: Vare som I sägen: och lät gå dem; och de gingo sin väg, och hon band det rosenröda tåget i fenstret. |
| 22 | Och de gingo sin väg, och kommo upp på berget, och blefvo der i tre dagar, tilldess de kommo igen, som efter dem foro: ty de hade sökt dem på alla vägar, och dock intet funnit dem. |
| 23 | Så vände de två männerna tillbaka, gingo ned af berget, och foro utöfver, och kommo till Josua, Nuns son, och förtäljde honom allt, såsom de det funnit hade; |
| 24 | Och sade till Josua: Herren hafver gifvit oss allt landet i våra händer, alle landsens inbyggare äro förskräckte för oss. |
