| 1 | Och Simson gick till Gasa, och fick der se ena sköko, och lade sig när henne. |
| 2 | Då vardt sagdt de Gasiter: Simson är kommen härin; och de omhvärfde honom, och läto taga vara på honom i stadsportenom i hela nattene; och voro stilla i hela nattene, och sade: I morgon, då ljust varder, vilje vi slå honom ihjäl. |
| 3 | Men Simson låg intill midnatt. Då stod han upp om midnatt, och fattade båda dörrarna i stadsporten med båda dörrträn, och skottbommen, och lade dem på sina axlar, och bar dem upp på bergshöjdena för Hebron. |
| 4 | Derefter fick han kärlek till ena qvinno vid den bäcken Sorek, hvilken het Delila. |
| 5 | Upp till henne kommo de Philisteers Förstar, och sade till henne: Tala så vid honom, att du kan få se, hvarutinnan han sådana stor kraft hafver, och hvarmed vi kunne varda honom öfverhändige, så att vi finge bindan och tvingan; så vilje vi gifva dig hvar våra tusende och hundrade silfpenningar. |
| 6 | Och Delila sade till Simson: Käre, säg mig, hvaruti står din stora starkhet; och hvarmed man kunde binda dig, och tvinga dig? |
| 7 | Simson sade till henne: Om man bunde mig med sju ny tåg, som ännu intet förtorkad voro, så vorde jag svag, och såsom en annor menniska. |
| 8 | Då förde de Philisteers Förstar upp till henne sju ny tåg, som ännu intet förtorkad voro, och hon band honom dermed. |
| 9 | Och de hade håll på honom när henne i kammaren; och hon sade till honom: De Philisteer öfver dig, Simson! Och han slet sönder tågen, såsom ett vridet snöre söndergår, när det af eld förbrändt är; och vardt icke kunnigt, hvarutinnan hans starkhet var. |
| 10 | Då sade Delila till Simson: Si, du hafver gäckat mig, och ljugit för mig; säg mig dock nu, hvarmed man dig binda kan? |
| 11 | Han svarade: Om jag vorde bunden med ny tåg, der ännu intet arbete med gjordt är, så vorde jag svag, och såsom en annor menniska. |
| 12 | Så tog Delila ny tåg, och band honom dermed, och sade: De Philisteer öfver dig, Simson! Och de hade håll på honom i kammaren; och han slet sönder dem utaf sina armar, såsom ett snöre. |
| 13 | Delila sade till honom: Du hafver ännu gäckat mig, och ljugit för mig. Käre, säg mig dock, hvarmed man kan dig binda? Han svarade henne: Om du flätade sju lockar af mitt hufvud uti ett fläteband. |
| 14 | Och hon fäste dem in med en nagla, och sade till honom: De Philisteer öfver dig, Simson! Och han vaknade upp af sinom sömn, och drog de flätade lockar med nagla och fläteband ut. |
| 15 | Då sade hon till honom: Huru kan du säga, att du hafver mig kär, efter ditt hjerta är dock icke när mig? I tre gånger hafver du gäckat mig, och icke sagt mig, hvarutinnan din stora starkhet är. |
| 16 | Och som hon alla dagar låg honom uppå med sådana ordom, och lät honom ingen ro få, vardt hans själ uppgifven allt intill döden. |
| 17 | Och sade henne allt sitt hjerta, och sade till henne: På mitt hufvud hafver aldrig någon rakoknif kommit, ty jag är en Guds Nazir af moderlifvet; om man rakar håret af mig, så går min starkhet ifrå mig, så att jag varder svag, lika som andra menniskor. |
| 18 | Då nu Delila såg, att han hade uppenbarat henne allt sitt hjerta, sände hon bort, och lät kalla de Philisteers Förstar, och sade: Kommer än en gång hitupp; ty han hafver uppenbarat mig allt sitt hjerta. Då kommo de Philisteers Förstar upp till henne, och hade penningarna med sig i sine hand. |
| 19 | Och hon lät honom sofva på sitt knä, och kallade en, som rakade honom bort de sju lockar af hans hufvud; och hon begynte till att tvinga honom, och hans magt var gången ifrå honom. |
| 20 | Och hon sade till honom: De Philisteer öfver dig, Simson! Som han nu vaknade af sinom sömn, tänkte han: Jag vill gå ut, såsom jag i flera resor gjort hafver, jag vill slita mig lös; och visste icke, att Herren var viken ifrå honom. |
| 21 | Men de Philisteer grepo honom, och stungo honom ögonen ut, och förde honom neder till Gasa, och bundo honom med två kopparfjettrar; och han måste mala i fängelset. |
| 22 | Och hans hufvudhår begynte åter växa, der han rakad var. |
| 23 | Då församlade sig de Philisteers Förstar, till att göra sinom gud Dagon ett stort offer, och göra sig glada, och sade: Vår gud hafver gifvit oss vår fienda Simson i våra händer. |
| 24 | Sammalunda när folket såg honom, prisade de deras gud: ty de sade: Vår gud hafver gifvit vår fienda i våra händer, den vårt land förderfvade, och slog många af oss ihjäl. |
| 25 | Då nu deras hjerta väl gladt var, sade de: Låt hemta Simson, att han må spela för oss. Så hemtade de Simson utu fängelset, och han spelade för dem, och de ställde honom emellan två pelare. |
| 26 | Men Simson sade till drängen, som ledde honom vid handena: Låt mig taga på pelarena, på hvilka huset hänger, att jag må stödja mig derintill. |
| 27 | Och huset var fullt med män och qvinnor; och de Philisteers Förstar voro der ock alle, och på taket vid tretusend män och qvinnor, de som sågo till huru Simson spelade. |
| 28 | Men Simson åkallade Herran, och sade: Herre, Herre, tänk uppå mig, och styrk mig, Gud! i denna gången, att jag för båda min ögon må ena reso hämnas på de Philisteer. |
| 29 | Och han fattade de två medelpelare, på hvilka huset hängde, och stödde sig på dem, och tog den ena i den högra, och den andra i den venstra handena; |
| 30 | Och sade: Min själ dö med de Philisteer! och han böjde dem krafteliga. Så föll huset uppå Förstarna, och uppå allt folket, som derinne var, så att de döde, som han drap i sin död, voro flere, än de som han drap medan han lefde. |
| 31 | Då kommo hans bröder ditneder, och hela hans faders hus, och togo honom upp, och båro honom upp, och begrofvo honom i hans faders Manoahs graf, emellan Zorga och Esthaol. Men han dömde Israel i tjugu år. |
