| 1 | Och de män af Israel hade svorit i Mizpa, och sagt: Ingen af oss skall gifva sina dotter de BenJamiter till hustru. |
| 2 | Och folket kom till Guds hus, och blef der för Gudi allt intill aftonen; och de upphofvo sina röst, och greto svårliga, |
| 3 | Och sade: O Herre Israels Gud, hvi är detta skedt i Israel, att en slägt är i dag nederlagd i Israel? |
| 4 | Och andra dagen var folket bittida uppe och byggde der ett altare, och offrade bränneoffer och tackoffer. |
| 5 | Och Israels barn sade: Hvilken är den af Israels slägter, som icke hit uppkommen är med menighetene inför Herran? Ty en stor ed var gången, att den som icke uppkomme till Herran i Mizpa, han skulle döden dö. |
| 6 | Och Israel ångrade sig öfver sin broder BenJamin, och sade: I dag är en slägt i Israel nederlagd. |
| 7 | Huru vilje vi göra, att de som qvare äro måga få hustrur? Ty vi hafve svorit vid Herran, att vi icke skole gifva dem hustrur utaf våra döttrar; |
| 8 | Och sade: Hvilken är af Israels slägter, som icke är kommen hitupp till Herran i Mizpa? Och si, der hade ingen varit i menighetenes lägre utaf Jabes i Gilead; |
| 9 | Ty de talde folket, och si, der var ingen borgare af Jabes i Gilead. |
| 10 | Då sände menigheten tolftusend män af stridsamma män, och bödo dem, och sade; Går bort, och slår med svärdsegg de borgare i Jabes i Gilead, med hustrur och barn. |
| 11 | Dock skolen I så göra: allt det mankön är, och alla de qvinnor, som när manne legat hafva, skolen I tillspillogifva. |
| 12 | Och de funno när de borgare i Jabes i Gilead fyrahundrade pigor, som jungfrur voro, och när ingen man legat hade; dem förde de i lägret till Silo, som ligger i Canaans land. |
| 13 | Då sände hela menigheten bort, och lät tala med BenJamins barn, som lågo i bergklippone Rimmon, och kallade dem vänliga. |
| 14 | Alltså kommo BenJamins barn igen på den tiden; och de gåfvo dem till hustrur de som de vid lif behållit hade utaf Jabes qvinnfolk i Gilead; och funno så inga flera. |
| 15 | Då ångrade sig folket öfver BenJamin, att Herren hade gjort ett splitter i Israels slägter. |
| 16 | Och de äldste i menighetene sade: Hvad vilje vi göra, att de som öfver äro måga ock få hustrur? Ty de qvinnor i BenJamin äro förgjorda; |
| 17 | Och sade: De måste ju behålla sitt arf, som igenblefne äro af BenJamin, att icke en slägt nederlägges i Israel. |
| 18 | Och vi kunne icke gifva dem våra döttrar till hustrur; ty Israels barn hafva svorit och sagt: Förbannad vare den, som de BenJamiter gifver hustru. |
| 19 | Och de sade: Si, det är en årlig Herrans högtid i Silo, norrut ifrå Guds hus, österut på den vägen, som drager ifrå BethEl intill Sichem, och söder ifrå Lebona. |
| 20 | Och de bödo BenJamins barnom, och sade: Går bort, och sitter i försåt i vingårdarna. |
| 21 | När I då sen, att Silo döttrar gå ut i dans, så gifver eder hasteliga utu vingårdarna, och tager hvar och en sig en hustru af Silo döttrar, och går uti BenJamins land. |
| 22 | När nu deras fäder eller bröder komma till att beklaga sig för oss, vilje vi säga till dem: Varer dem barmhertige för våra skull; förty vi hafve icke tagit dem hustrur med strid, utan I villen icke gifva dem dem; det är nu edor skull. |
| 23 | BenJamins barn gjorde ock så, och togo qvinnor efter sitt tal, hvilka de röfvade utaf dansen; och foro bort, och bodde i sin arfvedel, och byggde städer, och bodde deruti. |
| 24 | Israels barn foro ock dädan på den tiden, hvar och en till sina slägt, och till sina ätt; och drogo ut dädan, hvar och en till sin arfvedel. |
| 25 | På den tiden var ingen Konung i Israel; utan hvar och en gjorde hvad honom tycktes rätt vara. |
