| 1 | Min livskraft är förstörd, mina dagar slockna ut, bland gravar får jag min lott. |
| 2 | Ja, i sanning är jag omgiven av gäckeri, och avoghet får mitt öga ständigt skåda hos dessa! |
| 3 | Så ställ nu säkerhet och borgen för mig hos dig själv; vilken annan vill giva mig sitt handslag? |
| 4 | Dessas hjärtan har du ju tillslutit för förstånd, därför skall du icke låta dem triumfera. |
| 5 | Den som förråder sina vänner till plundring, på hans barn skola ögonen försmäkta. |
| 6 | Jag är satt till ett ordspråk bland folken; en man som man spottar i ansiktet är jag. |
| 7 | Därför är mitt öga skumt av grämelse, och mina lemmar äro såsom en skugga allasammans. |
| 8 | De redliga häpna över sådant, och den oskyldige uppröres av harm mot den gudlöse. |
| 9 | Men den rättfärdige håller fast vid sin väg, och den som har rena händer bemannar sig dess mer. |
| 10 | Ja, gärna mån I alla ansätta mig på nytt, jag lär ändå bland eder ej finna någon vis. |
| 11 | Mina dagar äro förlidna, sönderslitna äro mina planer, vad som var mitt hjärtas begär. |
| 12 | Men natten vill man göra till dag, ljuset skulle vara nära, nu då mörker bryter in. |
| 13 | Nej, huru jag än bidar, bliver dödsriket min boning, i mörkret skall jag bädda mitt läger; |
| 14 | till graven måste jag säga: »Du är min fader», till förruttnelsens maskar: »Min moder», »Min syster». |
| 15 | Vad bliver då av mitt hopp, ja, mitt hopp, vem får skåda det? |
| 16 | Till dödsrikets bommar far det ned, då jag nu själv går till vila i stoftet. |
