| 1 | Därefter upplät Job sin mun och förbannade sin födelsedag; |
| 2 | Job tog till orda och sade: |
| 3 | Må den dag utplånas, på vilken jag föddes, och den natt som sade: »Ett gossebarn är avlat.» |
| 4 | Må den dagen vändas i mörker, må Gud i höjden ej fråga efter den och intet dagsljus lysa däröver. |
| 5 | Mörkret och dödsskuggan börde den åter, molnen lägre sig över den; förskräcke den allt som kan förmörka en dag. |
| 6 | Den natten må gripas av tjockaste mörker; ej må den få fröjda sig bland årets dagar, intet rum må den finna inom månadernas krets. |
| 7 | Ja, ofruktsam blive den natten, aldrig höje sig jubel under den. |
| 8 | Må den förbannas av dem som besvärja dagar, av dem som förmå mana upp Leviatan. |
| 9 | Må dess grynings stjärnor förmörkas, efter ljus må den bida, utan att det kommer, morgonrodnadens ögonbryn må den aldrig få se; |
| 10 | eftersom den ej tillslöt dörrarna till min moders liv, ej lät olyckan förbliva dold för mina ögon. |
| 11 | Varför fick jag ej dö strax i modersskötet, förgås vid det jag kom ut ur min moders liv? |
| 12 | Varför funnos knän mig till mötes, och varför bröst, där jag fick di? |
| 13 | Hade så icke skett, låge jag nu i ro, jag finge då sova, jag njöte då min vila, |
| 14 | vid sidan av konungar och rådsherrar i landet, män som byggde sig palatslika gravar, |
| 15 | ja, vid sidan av furstar som voro rika på guld och hade sina hus uppfyllda av silver; |
| 16 | eller vore jag icke till, lik ett nedgrävt foster, lik ett barn som aldrig fick se ljuset. |
| 17 | Där hava ju de ogudaktiga upphört att rasa, där få de uttröttade komma till vila; |
| 18 | där hava alla fångar fått ro, de höra där ingen pådrivares röst. |
| 19 | Små och stora äro där varandra lika, trälen har där blivit fri ifrån sin herre. |
| 20 | Varför skulle den olycklige skåda ljuset? Ja, varför gives liv åt dem som plågas så bittert, |
| 21 | åt dem som vänta efter döden, utan att den kommer, och spana därefter mer än efter någon skatt, |
| 22 | åt dem som skulle glädjas -- ja, intill jubel -- och fröjda sig, allenast de funne sin grav; |
| 23 | varför åt en man vilkens väg är höljd i mörker, åt en man så kringstängd av Gud? |
| 24 | Suckan har ju blivit mitt dagliga bröd, och såsom vatten strömma mina klagorop. |
| 25 | ty det som ingav mig förskräckelse, det drabbar mig nu, och vad jag fruktade för, det kommer över mig. |
| 26 | Jag får ingen rast, ingen ro, ingen vila; ångest kommer över mig. |