| 1 | Och nu le de åt mig, människor som äro yngre till åren än jag, män vilkas fäder jag aktade ringa, ja, ej ens hade velat sätta bland mina vallhundar. |
| 2 | Vad skulle de också kunna gagna mig med sin hjälp, dessa människor som sakna all manlig kraft? |
| 3 | Utmärglade äro de ju av brist och svält; de gnaga sin föda av torra öknen, som redan i förväg är öde och ödslig. |
| 4 | Saltörter plocka de där bland snåren, och ginströtter är vad de hava till mat. |
| 5 | Ur människors samkväm drives de ut, man ropar efter dem såsom efter tjuvar. |
| 6 | I gruvliga klyftor måste de bo, i hålor under jorden och i bergens skrevor. |
| 7 | Bland snåren häva de upp sitt tjut, under nässlor ligga de skockade, |
| 8 | en avföda av dårar och ärelöst folk, utjagade ur landet med hugg och slag. |
| 9 | Och för sådana har jag nu blivit en visa, de hava mig till ämne för sitt tal; |
| 10 | med avsky hålla de sig fjärran ifrån mig, de hava ej försyn för att spotta åt mig. |
| 11 | Nej, mig till plåga, lossa de alla band, alla tyglar kasta de av inför mig. |
| 12 | Invid min högra sida upphäver sig ynglet; mina fötter vilja de stöta undan. De göra sig vägar som skola leda till min ofärd. |
| 13 | Stigen framför mig hava de rivit upp. De göra sitt bästa till att fördärva mig, de som dock själva äro hjälplösa. |
| 14 | Såsom genom en bred rämna bryta de in; de vältra sig fram under murarnas brak. |
| 15 | Förskräckelser välvas ned över mig. Såsom en storm bortrycka de min ära, och såsom ett moln har min välfärd farit bort. |
| 16 | Och nu utgjuter sig min själ inom mig, eländesdagar hålla mig fast. |
| 17 | Natten bortfräter benen i min kropp, och kvalen som gnaga mig veta ej av vila. |
| 18 | Genom övermäktig kraft har mitt kroppshölje blivit vanställt, såsom en livklädnad hänger det omkring mig. |
| 19 | I orenlighet har jag blivit nedstjälpt, och själv är jag nu lik stoft och aska. |
| 20 | Jag ropar till dig, men du svarar mig icke; jag står här, men de bespejar mig allenast. |
| 21 | Du förvandlas för mig till en grym fiende, med din starka hand ansätter du mig. |
| 22 | Du lyfter upp mig i stormvinden och för mig hän, och i bruset låter du mig försmälta av ångest. |
| 23 | Ja, jag förstår att du vill föra mig till döden, till den boning dit allt levande församlas. |
| 24 | Men skulle man vid sitt fall ej få sträcka ut handen, ej ropa efter hjälp, när ofärd har kommit? |
| 25 | Grät jag ej själv över den som hade hårda dagar, och ömkade sig min själ ej över den fattige? |
| 26 | Se, jag väntade mig lycka, men olycka kom; jag hoppades på ljus, men mörker kom. |
| 27 | Därför sjuder mitt innersta och får ingen ro, eländesdagar hava ju mött mig. |
| 28 | Med mörknad hud går jag, fastän ej bränd av solen; mitt i församlingen står jag upp och skriar. |
| 29 | En broder har jag blivit till schakalerna, och en frände är jag vorden till strutsarna. |
| 30 | Min hud har svartnat och lossnat från mitt kött, benen i min kropp äro förbrända av hetta. |
| 31 | I sorgelåt är mitt harpospel förbytt, mina pipors klang i högljudd gråt. |
