| 1 | Tacken HERREN, ty han är god, ty hans nåd varar evinnerligen. |
| 2 | Så säge HERRENS förlossade, de som han har förlossat ur nöden, |
| 3 | de som han har församlat ifrån länderna, från öster och från väster, från norr och från havssidan. |
| 4 | De irrade omkring i öknen på öde stigar, de funno ingen stad där de kunde bo; |
| 5 | de hungrade och törstade, deras själ försmäktade i dem. |
| 6 | Men de ropade till HERREN i sin nöd, och han räddade dem ur deras trångmål. |
| 7 | Och han ledde dem på en rätt väg, så att de kommo till en stad där de kunde bo. |
| 8 | De må tacka HERREN för hans nåd och för hans under med människors barn, |
| 9 | att han mättade den försmäktande själen och uppfyllde den hungrande själen med sitt goda. |
| 10 | De sutto i mörker och dödsskugga, fångna i elände och järnbojor, |
| 11 | därför att de hade varit gensträviga mot Guds ord och hade föraktat den Högstes råd. |
| 12 | Han kuvade deras hjärtan med olycka; de kommo på fall och hade ingen hjälpare. |
| 13 | Men de ropade till HERREN i sin nöd, och han frälste dem ur deras trångmål; |
| 14 | han förde dem ut ur mörkret och dödsskuggan, och deras bojor slet han sönder. |
| 15 | De må tacka HERREN för hans nåd och för hans under med människors barn, |
| 16 | att han krossade kopparportarna och bröt sönder järnbommarna. |
| 17 | De voro oförnuftiga, ty de vandrade i överträdelse, och blevo nu plågade för sina missgärningars skull; |
| 18 | deras själ vämjdes vid all mat, och de voro nära dödens portar. |
| 19 | Men de ropade till HERREN i sin nöd, och han frälste dem ur deras trångmål. |
| 20 | Han sände sitt ord och botade dem och räddade dem från graven. |
| 21 | De må tacka HERREN för hans nåd och för hans under med människors barn; |
| 22 | de må offra lovets offer och förtälja hans verk med jubel. |
| 23 | De foro på havet med skepp och drevo sin handel på stora vatten; |
| 24 | där fingo de se HERRENS gärningar och hans under på havsdjupet. |
| 25 | Med sitt ord uppväckte han stormvinden, så att den hävde upp dess böljor. |
| 26 | De foro upp mot himmelen, ned i djupen; deras själ upplöstes av ångest. |
| 27 | De raglade och stapplade såsom druckna, och all deras vishet blev till intet. |
| 28 | Men de ropade till HERREN i sin nöd, och han förde dem ut ur deras trångmål. |
| 29 | Han förbytte stormen i lugn, så att böljorna omkring dem tystnade. |
| 30 | Och de blevo glada att det vart stilla, och han förde dem till den hamn dit de ville. |
| 31 | De må tacka HERREN för hans nåd och för hans under med människors barn; |
| 32 | de må upphöja honom i folkets församling och lova honom där de äldste sitta. |
| 33 | Han gjorde strömmar till öken, källsprång till torr mark, |
| 34 | bördigt land till salthed, för dess inbyggares ondskas skull. |
| 35 | Han gjorde öknen till en vattenrik sjö och torrt land till källsprång. |
| 36 | Och han lät de hungrande bo där, och de byggde en stad där de kunde bo. |
| 37 | De besådde åkrar och planterade vingårdar, som gåvo dem sin frukt i avkastning. |
| 38 | Han välsignade dem, och de förökades storligen, och deras boskapshjordar lät han icke förminskas. |
| 39 | Väl blevo de sedan ringa och nedböjda, i det olycka och bedrövelse tryckte dem, |
| 40 | men han som utgjuter förakt över furstar och låter dem irra omkring i väglösa ödemarker, |
| 41 | han upphöjde då den fattige ur eländet och lät släkterna växa till såsom fårhjordar. |
| 42 | De redliga se det och glädja sig, och all orättfärdighet måste tillsluta sin mun. |
| 43 | Den som är vis, han akte härpå och besinne HERRENS nådegärningar. |
