| 1 | Vid Babels floder, där sutto vi och gräto, när vi tänkte på Sion. |
| 2 | I pilträden som där voro hängde vi upp våra harpor. |
| 3 | Ty de som höllo oss fångna bådo oss där att sjunga, och våra plågare bådo oss vara glada: »Sjungen för oss en av Sions sånger.» |
| 4 | Huru skulle vi kunna sjunga HERRENS sång i främmande land? |
| 5 | Nej, om jag förgäter dig, Jerusalem, så förgäte min högra hand sin tjänst. |
| 6 | Min tunga låde vid min gom, om jag upphör att tänka på dig, om jag icke låter Jerusalem vara min allra högsta glädje. |
| 7 | Tänk, HERRE, på Jerusalems dag, och straffa Edoms barn, dem som ropade: »Riven ned, riven ned det ända till grunden.» |
| 8 | Dotter Babel, du ödeläggelsens stad, säll är den som får vedergälla dig allt vad du har gjort oss. |
| 9 | Säll är den som får gripa dina späda barn och krossa dem mot klippan. |
