| 1 | Du hämndens Gud, o HERRE, du hämndens Gud, träd fram i glans. |
| 2 | Res dig, du jordens domare, vedergäll de högmodiga vad de hava gjort. |
| 3 | Huru länge skola de ogudaktiga, o HERRE, huru länge skola de ogudaktiga triumfera? |
| 4 | Deras mun flödar över av fräckt tal; de förhäva sig, alla ogärningsmännen. |
| 5 | Ditt folk, o HERRE, krossa de, och din arvedel förtrycka de. |
| 6 | Änkor och främlingar dräpa de, och faderlösa mörda de. |
| 7 | Och de säga: »HERREN ser det icke, Jakobs Gud märker det icke.» |
| 8 | Märken själva, I oförnuftiga bland folket; I dårar, när kommen I till förstånd? |
| 9 | Den som har planterat örat, skulle han icke höra? Den som har danat ögat, skulle han icke se? |
| 10 | Den som håller hedningarna i tukt, skulle han icke straffa, han som lär människorna förstånd? |
| 11 | HERREN känner människornas tankar, han vet att de själva äro fåfänglighet. |
| 12 | Säll är den man som du, HERRE, undervisar, och som du lär genom din lag, |
| 13 | för att skaffa honom ro för olyckans dagar, till dess de ogudaktigas grav varder grävd. |
| 14 | Ty HERREN förskjuter icke sitt folk, och sin arvedel övergiver han icke. |
| 15 | Nej, rättfärdighet skall åter gälla i rätten, och alla rättsinniga skola hålla sig därtill. |
| 16 | Vem står upp till att försvara mig mot de onda, vem bistår mig mot ogärningsmännen? |
| 17 | Om HERREN icke vore min hjälp, så bodde min själ snart i det tysta. |
| 18 | När jag tänkte: »Min fot vacklar», då stödde mig din når, o HERRE: |
| 19 | När jag hade mycket bekymmer i mitt hjärta, då gladde din tröst min själ. |
| 20 | Kan fördärvets domarsäte hava gemenskap med dig, det säte där man över våld i lagens namn, |
| 21 | där de tränga den rättfärdiges själ och fördöma oskyldigt blod? |
| 22 | Men HERREN bliver för mig en borg, min Gud bliver min tillflykts klippa. |
| 23 | Och han låter deras fördärv vända tillbaka över dem och förgör dem för deras ondskas skull. Ja, HERREN, vår Gud, förgör dem. |
