| 1 | Detta är konung Lemuels ord, vad hans moder sade, när hon förmanade honom: |
| 2 | Hör, min son, ja, hör, du mitt livs son, hör, du mina löftens son. |
| 3 | Giv icke din kraft åt kvinnor, vänd icke dina vägar till dem som äro konungars fördärv. |
| 4 | Ej konungar tillkommer det, Lemoel, ej konungar tillkommer det att dricka vin ej furstar att fråga efter starka drycker. |
| 5 | De kunde eljest under sitt drickande förgäta lagen och förvända rätten för alla eländets barn. |
| 6 | Nej, åt den olycklige give man starka drycker och vin åt dem som hava en bedrövad själ. |
| 7 | Må dessa dricka och förgäta sitt armod och höra upp att tänka på sin vedermöda. |
| 8 | Upplåt din mun till förmån för den stumme och till att skaffa alla hjälplösa rätt. |
| 9 | Ja, upplåt din mun och döm med rättvisa, och skaffa den betryckte och fattige rätt. ---- |
| 10 | En idog hustru, var finner man en sådan? Långt högre än pärlor står hon i pris. |
| 11 | På henne förlitar sig hennes mans hjärta, och bärgning kommer icke att fattas honom. |
| 12 | Hon gör honom vad ljuvt är och icke vad lett är, i alla sina levnadsdagar. |
| 13 | Omsorg har hon om ull och lin och låter sina händer arbeta med lust. |
| 14 | Hon är såsom en köpmans skepp, sitt förråd hämtar hon fjärran ifrån. |
| 15 | Medan det ännu är natt, står hon upp och sätter fram mat åt sitt husfolk, åt tjänarinnorna deras bestämda del. |
| 16 | Hon har planer på en åker, och hon skaffar sig den; av sina händers förvärv planterar hon en vingård. |
| 17 | Hon omgjordar sina länder med kraft och lägger driftighet i sina armar. |
| 18 | Så förmärker hon att hennes hushållning går väl; hennes lampa släckes icke ut om natten. |
| 19 | Till spinnrocken griper hon med sina händer, och hennes fingrar fatta om sländan. |
| 20 | För den betryckte öppnar hon sin hand och räcker ut sina armar mot den fattige. |
| 21 | Av snötiden fruktar hon intet för sitt hus, ty hela hennes hus har kläder av scharlakan. |
| 22 | Sköna täcken gör hon åt sig, hon har kläder av finaste linne och purpur. |
| 23 | Hennes man är känd i stadens portar, där han sitter bland landets äldste. |
| 24 | Fina linneskjortor gör hon och säljer dem, och bälten avyttrar hon till krämaren. |
| 25 | Kraft och heder är hennes klädnad, och hon ler mot den dag som kommer. |
| 26 | Sin mun upplåter hon med vishet, och har vänlig förmaning på sin tunga. |
| 27 | Hon vakar över ordningen i sitt hus och äter ej i lättja sitt bröd. |
| 28 | Hennes söner stå upp och prisa henne säll, hennes man likaså och förkunnar hennes lov: |
| 29 | »Många idoga kvinnor hava funnits, men du, du övergår dem allasammans.» |
| 30 | Skönhet är förgänglig och fägring en vindfläkt; men prisas må en hustru som fruktar HERREN. |
| 31 | Må hon få njuta sina gärningars frukt; hennes verk skola prisa henne i portarna. |
