| 1 | Jag är en man som har prövat elände under hans vredes ris. |
| 2 | Mig har han fört och låtit vandra genom mörker och genom ljus. |
| 3 | Ja, mot mig vänder han sin hand beständigt, åter och åter. |
| 4 | Han har uppfrätt mitt kött och min hud, han har krossat benen i mig. |
| 5 | Han har kringskansat och omvärvt mig med gift och vedermöda. |
| 6 | I mörker har han lagt mig såsom de längesedan döda. |
| 7 | Han har kringmurat mig, så att jag ej kommer ut, han har lagt på mig tunga fjättrar. |
| 8 | Huru jag än klagar och ropar, tillstoppar han öronen för min bön. |
| 9 | Med huggen sten har han murat för mina vägar, mina stigar har han gjort svåra. |
| 10 | En lurande björn är han mot mig, ett lejon som ligger i försåt. |
| 11 | Han förde mig på villoväg och rev mig i stycken, förödelse lät han gå över mig. |
| 12 | Han spände sin båge och satte mig upp till ett mål för sin pil. |
| 13 | Ja, pilar från sitt koger sände han in i mina njurar. |
| 14 | Jag blev ett åtlöje för hela mitt folk en visa för dem hela dagen. |
| 15 | Han mättade mig med bittra örter, han gav mig malört att dricka. |
| 16 | Han lät mina tänder bita sönder sig på stenar, han höljde mig med aska. |
| 17 | Ja, du förkastade min själ och tog bort min frid; jag visste ej mer vad lycka var. |
| 18 | Jag sade: »Det är ute med min livskraft och med mitt hopp till HERREN.» |
| 19 | Tänk på mitt elände och min husvillhet, på malörten och giftet! |
| 20 | Stadigt tänker min själ därpå och är bedrövad i mig. |
| 21 | Men detta vill jag besinna, och därför skall jag hoppas: |
| 22 | HERRENS nåd är det att det icke är ute med oss, ty det är icke slut med hans barmhärtighet. |
| 23 | Den är var morgon ny, ja, stor är din trofasthet. |
| 24 | HERREN är min del, det säger min själ mig; därför vill jag hoppas på honom. |
| 25 | HERREN är god mot dem som förbida honom, mot den själ som söker honom. |
| 26 | Det är gott att hoppas i stillhet på hjälp från HERREN. |
| 27 | Det är gott för en man att han får bära ett ok i sin ungdom. |
| 28 | Må han sitta ensam och tyst, när ett sådant pålägges honom. |
| 29 | Må han sänka sin mun i stoftet; kanhända finnes ännu hopp. |
| 30 | Må han vända kinden till åt den som slår honom och låta mätta sig med smälek. |
| 31 | Ty Herren förkastar icke för evig tid; |
| 32 | utan om han har bedrövat, så förbarmar han sig igen, efter sin stora nåd. |
| 33 | Ty icke av villigt hjärta plågar han människors barn och vållar dem bedrövelse. |
| 34 | Att man krossar under sina fötter alla fångar i landet, |
| 35 | att man vränger en mans rätt inför den Högstes ansikte, |
| 36 | att man gör orätt mot en människa i någon hennes sak, skulle Herren icke se det? |
| 37 | Vem sade, och det vart, om det ej var Herren som bjöd? |
| 38 | Kommer icke från den Högstes mun både ont och gott? |
| 39 | Varför knorrar då en människa här i livet, varför en man, om han drabbas av sin synd? |
| 40 | Låtom oss rannsaka våra vägar och pröva dem och omvända oss till HERREN. |
| 41 | Låtom oss upplyfta våra hjärtan, såväl som våra händer, till Gud i himmelen. |
| 42 | Vi hava varit avfälliga och gensträviga, och du har icke förlåtit det. |
| 43 | Du har höljt dig i vrede och förföljt oss, du har dräpt utan förskoning. |
| 44 | Du har höljt dig i moln, så att ingen bön har nått fram. |
| 45 | Ja, orena och föraktade låter du oss stå mitt ibland folken. |
| 46 | Alla våra fiender ia upp munnen emot oss. |
| 47 | Faror och fallgropar möta oss fördärv och skada. |
| 48 | Vattenbäckar rinna ned från mitt öga för dottern mitt folks skada. |
| 49 | Mitt öga flödar utan uppehåll och förtröttas icke, |
| 50 | till dess att HERREN blickar ned från himmelen och ser härtill. |
| 51 | Mitt öga vållar mig plåga för alla min stads döttrars skull. |
| 52 | Jag bliver ivrigt jagad såsom en fågel av dem som utan sak äro mina fiender. |
| 53 | De vilja förgöra mitt liv här i djupet, de kasta stenar på mig. |
| 54 | Vatten strömma över mitt huvud, jag säger: »Det är ute med mig.» |
| 55 | Jag åkallar ditt namn, o HERRE, har underst i djupet. |
| 56 | Du hör min röst; tillslut icke ditt öra, bered mig lindring, då jag nu ropar. |
| 57 | Ja, du nalkas mig, när jag åkallar dig; du säger: »Frukta icke.» |
| 58 | Du utför, Herre, min själs sak, du förlossar mitt liv. |
| 59 | Du ser, HERRE, den orätt mig vederfares; skaffa mig rätt. |
| 60 | Du ser all deras hämndgirighet, alla deras anslag mot mig. |
| 61 | Du hör deras smädelser, HERRE, alla deras anslag mot mig. |
| 62 | Vad mina motståndare tala och tänka ut är beständigt riktat mot mig. |
| 63 | Akta på huru de hava mig till sin visa, evad de sitta eller stå upp. |
| 64 | Du skall giva dem vedergällning, HERRE, efter deras händers verk. |
| 65 | Du skall lägga ett täckelse över deras hjärtan; din förbannelse skall komma över dem. |
| 66 | Du skall förfölja dem i vrede och förgöra dem, så att de ej bestå under HERRENS himmel. |
